Min broderiresa tog sin början i soffan hemma hos min farmor år 2018. Jag hade varit i en destruktiv relation och hjärtat blödde. En dag plockade min farmor fram en gammal julduk, som hon aldrig broderat klart. Hon visade mig de enkla stygnen och att sitta uppkrupen i en fåtölj och trä nålen och tråden genom tyget blev en form för terapi. Ganska snart var motivet för julduken färdigt, men nålen ville inte sluta för det. Rätt vad det var hade den letat sig över hela duken och skapat ett eget mönster av blommor, fjärilar och krusiduller. I takt med att jag läkte det brustna hjärtat, blev det som en gång varit en enkel julduk mer och mer lik en färgsprakande palett av intryck.

Det skulle visa sig just detta är centralt i mitt kreativa skapande; även om det finns en tydlig ram kan jag aldrig förmå att hålla mig inom den. Nålen vandrar sina egna vägar. Och även om jag ibland ritar upp mönster på förhand, så fylls det i praktiken nästan alltid av spontana detaljer under arbetets gång.

Mycket av det jag broderat har sytts med trådar som bokstavligen dragits ut ur ett kluster av gamla överblivna trådar. Det är som att klustret illustrerar min röriga hjärna och att när nålen träs med tråd förmår den att skapa något mer konkret av tankemyllret. Det är en härlig blandning av ett långsamt hantverk och en ständigt vaken hjärna, som hela tiden är i nuet. Jag tycker om att inte alltid ha en plan och låta händerna göra sitt.

Bakom varje hantverk ligger en omsorg, en tidsåtgång och en kraft som är som en motpol till det stressiga samhälle vi idag lever i. Det värnar jag om.